Svenska kusten har varit förskonad från större oljeolyckor. Men allt mer rysk olja transporteras på Östersjön, och då ökar risken för större olyckor. När det sker ett oljeutsläpp kan det ta flera månader innan en kuststräcka är sanerad.
Förutom de rena olyckorna, genom att fartyg går på grund eller kolliderar, sker varje år flera hundra medvetna ”operativa” utsläpp av olja i svenska farvatten. Det är fartyg vars besättning genom slarv eller uppsåt rengör tankar eller släpper ut olja av andra skäl.
– Svenska kusten och Östersjön har trots allt varit förskonade från större oljeolyckor, men vi är oroliga över den snabbt ökande trafiken av rysk exportolja, säger Karl-Erik Kulander vid Räddningsverket.
På plats inom fyra timmar
Vid ett rapporterat oljeutsläpp ska Kustbevakningen kunna vara på plats för inledande insatser inom fyra timmar. Om det är en olycka har Fartygsinspektionen vid Sjöfartsverket ansvar för utredning och akuta åtgärder.
I första hand försöker man begränsa spridningen och ta hand om så mycket olja som möjligt ute till havs. När oljan når land förstärks resurserna med utrustning och personal från någon av Räddningsverkets fem regionala oljeskyddsförråd som finns i Umeå, Visby, Botkyrka, Karlskrona och Vänersborg. Då övergår också det operativa ansvaret från Kustbevakningen till den aktuella kommunens eller kommunernas räddningstjänster. Räddningstjänstledaren kan kalla in förstärkning av till exempel militär personal om det behövs.
Dagar till veckor
Den akuta räddningsfasen vid ett medelstort oljeutsläpp kan omfatta några dagar till några veckors insats, då man skyddar känsliga områden, stränder och hamnar, och försöker ta upp och samla in så mycket olja som möjligt, ofta kombinerat med insatser för att ta hand om oljeskadade fåglar. I det skedet kan ornitologer, frivilligorganisationer och enskilda människor göra nytta.
– Men felaktiga insatser kan förvärra situationen. Därför är räddningstjänstledaren ofta restriktiv med att ta in outbildad frivillig personal i det akuta arbetet, säger Karl-Erik Kulander.
Sedan vidtar saneringsfasen som kan ta månader. Då är det inte längre räddningstjänsten utan kommunernas miljö- eller tekniska förvaltningar som tar över ansvaret. Det är ett ofta mödosamt och tidskrävande arbete med att plocka upp oljeklumpar och tvätta stränder.
– När man beräknar kostnaderna för ett oljeutsläpp är saneringsfasen den mest arbetskrävande, men de socioekonomiska följderna för näringslivet och samhället kan i många fall vara betydligt mer omfattande än själva räddnings- och saneringsarbetet, säger Karl-Erik Kulander.
Vid den stora olyckan med oljetankern Prestige utanför Spaniens kust november 2002 tog den akuta räddningsfasen ett halvår och det efterföljande saneringsarbetet flera år. Men utöver det beräknades de socioekonomiska skadorna på turist- och fiskenäringarna till över tio miljarder kronor.
Små utsläpp minskar
Räddningsverket har gjort en riskbedömning för framtida oljeutsläpp. Sammanfattningen av den är att de små operativa utsläppen minskar, bland annat tack vare skärpta regler och en bättre övervakning. Med förbättrade analys- och informationsmetoder har det blivit lättare att spåra de brottsliga oljeutsläppen.
Däremot ökar risken för en större olycka, och det beror alltså framför allt på att oljetrafiken genom Finska viken och Östersjön ökar.
Sedan sekelskiftet har de ryska oljetransporterna genom Östersjön fördubblats, och ökningen beräknas fortsätta under de närmaste decennierna. För närvarande handlar det om volymer i storleksordningen 100 miljoner ton om året. Som jämförelse tar Sveriges två största oljehamnar, Brofjorden och Göteborg, emot ungefär 20 miljoner ton olja om året.
Den långsiktiga planeringen för oljeskadeskyddet sker i samverkan mellan Räddningsverket, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, Naturvårdsverket, Kommunförbundet och IVL Svenska Miljöinstitutet.